S L U T P U N K T

januari 30, 2008

NÄRGÅNGNA FRISÖRSKOR

Postat i: Livet — ehijo @ 2:20 e m

Klippte mig igår. Lite grann, bara, inget allvarligt. Långt därfram och på sidorna, kort därbak (utan att det ser idiotiskt ut). För en gångs skull gjorde jag det hos en frisör. Jag försökte tvinga min tjej att göra det, men fanskapet vägrade och satte sig på tvären. Som alltid när hon gör det fick jag hitta andra lösningar. Det fick bli att gå till frisören, alltså.

Frisörerna (åtminstone de kvinnliga) har något mycket lustigt för sig. Du måste också ha märkt det… eller är det bara mig fenomenet drabbat? Den här gången började det redan då hon skulle skölja ur håret. Sen forsatte det medan hon kammade igenom håret, då hon kollade att hon förstått mig rätt, klippte, fönade och vaxade håret. Vad var det då? Hon tryckte sig emot mig, såklart. De gör alltid det.

Okej, jag är inte så idiotisk att jag inte förstår att de står så nära som de gör för att bäst komma åt håret på mitt stora huvud, men borde inte frisörskorna förstå att en del människor (som jag, uppenbarligen) blir lite nervösa och oroliga av att ha främmande kvinnors brösparti klämda emot våra axlar? Känner de inte själva när de lägger tuttarna på någon?

Det värsta är att jag i min fullkomliga förvirring inte riktigt vet vad jag ska tycka om det hela. Egentligen är det ju en ganska gemytlig sak för oss som gillar tjejer (och deras grejer). Mysigt liksom. Men fan, visst är det lite obehagligt ändå? Har de inga hämningar, människorna?

Och visst måste väl detta hända fler än mig? Berätta gärna om dina frisörupplevelser i kommentarerna.

Tack.

P.S. Håret blev helt okej. D.S.

januari 23, 2008

THE GOLDEN FORETASTE OF HEAVEN

Postat i: Musik — ehijo @ 12:24 e m

Fick hem nya Alec Empire-skivan igår. Lyssnade på den medan jag ordnade med lite viktiga grejer (läs: spelade Tetris). Jävlars, vilken platta!

Alec Empires musik har alltsedan Atari Teenage Riot bröts upp varit bland det tuffaste som finns. Lyssna exempelvis på Ride från Intelligence and Sacrifice (2001) i spelaren medan du går genom stan… du kommer automatiskt stöta in i människor, tränga dig i köer, vara snyggare än snyggast och ha allas avundsjuka blickar riktade mot dig. ”Fan vad cool”, tänker de.

Detsamma gäller skivan efter, Futurist (2005). Men den är tuff på ett annat sätt. Inte det sexiga tuffa, utan det brutala, huligangängstuffa. Smäll-på-käften-tuff, om du förstår. Elektronisk punk/metal. En skiva att spela i bakgrunden då du och dina gängkompisar slår skiten ur rikemanssnobbarna från andra sidan motorvägen. En klar favorit.

Nu är han tillbaka då. Halvfjösig tyskengelska, han sjunger på sitt alldeles egna, något krystade, stackiga sätt. Det är mycket viskningar, mycket effekter – typisk spändjävelsattityd.

Omslaget

Det är mer synth än elektronika nu, det drar åtminstone mer åt det hållet. Första spåret, New Man, är en klar flirt med Gary Numan. En ny Are friends electric? rent av. On Fire är danshiten som inte spelas på klubbar, utan endast på efterfester just innan lamporna släcks. En ha-sex-med-främlingar-låt.

Jag har bara sett Alec en gång. Det var på Atari Teenage Riot-tiden, då de var förband åt Nine Inch Nails. Tre tonårsfjuniga, spinkiga, svartklädda tyska snorungar som stod på rad och skrek slagord medan musiken brusade och stressade i lokalen. Då förstod jag inte hur bra de var. Jag stod där och stampade i takt utan att tänka på det. Tyvärr. Hade jag sett det här då kanske jag förstått. Kanske. Det är tur att man än idag kan upptäcka och uppskatta artister man en gång inte brydde sig om.

Äh, nog med pladdrande. The Golden Foretaste of Heaven är den perfekta skivan att lyssna på just innan man går till möte på AMS eller någon annan byråkrat-hangout. Den får en i rätt stämning. ”Hej. Fuck you.”

Om man nu gillar sånt.

januari 21, 2008

OJSANPOJSAN

Postat i: Övrigt, Filmer — ehijo @ 3:08 e m

januari 17, 2008

KOMMER INTE PÅ NÅGON BRA RUBRIK

Postat i: Livet, Musik, Sport — ehijo @ 2:01 e m

En hemsk dag, egentligen, det här. Nyheter man helst hade varit utan, om hur jävla orättvis världen kan vara ibland. Inte om samhället (för en gångs skull), utan om livet och hur flyktigt det kan vara, om att ett barn är ett barn är faktiskt bara ett oskyldigt barn. Jag vill egentligen inte skriva om det. Det går inte att skriva om det på ett sätt så att du förstår något utan att faktiskt rakt ut säga vad det handlar om. Därför slutar jag. Nu.

Roligare: jag har lyckats locka tjejen att börja följa Entourage. Efter att ha laddat hem (ssschhhhh! tyst!) samtliga avsnitt har vi sett minst fyra korta men spännande/roliga halvtimmar om dagen i en vecka nu. Vi har våra favoriter. Självklart Ari och Lloyd, det är oundvikligt – vilket radarpar! Men tjejen håller dessutom Eric högt, medan jag skrattar gott åt byfånen Johnny ”Drama”. Vince bryr man sig inte så mycket om, han springer mest omkring och ligger med tjejer hit och dit, och Turtle är egentligen också ganska ointressant. Vet du inte vad jag pratar om? Börja följa serien. Ett litet tips. Går på SVT, onsdagar kl 20:00.

Apropå tjejen: hon har börjat snappa upp små hockeysaker. Jag testar henne ibland.
– Säg en spelare i St Louis.
– Brad Boyes.
– Rätt! Hur kunde du det?
– Brad Boyes, Brad Boyes, watcha gonna doo, watcha gonna doooo when he comes for you!

Något annat noterbart? Nej.

Eller jo! I helgen var det ju Wire Moves på Diamond Dogs i Göteborg. Jag var där. Ingen annan. Eller ja, J & K (såklart), Jocke och några andra, men många uteblev. Tråkigt nog. Allra tråkigast är nog att en del inte ens brydde sig om att besvara meddelanden man skickade. Sånt blir man ju bara sur över. Så förbannat svårt är det inte att skriva ett svar. Eller? Jo, tydligen. Tydligen förtjänar jag inte mer än tystnad.

Spelningen då? En av de bästa jag sett med dem. Kort och laddad. Gillade särskilt låten Yngwe Malmsteen. Man måste nog ha varit på plats för att förstå det där sista.

januari 8, 2008

LONDON, JUL, NYÅR, FEST, JVM, KALLA, SÖTA KATTEN

Postat i: Övrigt, Livet — ehijo @ 3:32 e m

Ledigheten tog slut. Över, adieu, kaputt, gone baby gone. Tillbaka till vardagen nu. Ett tag sen jag la in något. Jag har helt enkelt inte hunnit. Här är lite, för att komma ikapp.

> Åkte över till England en sväng. Såg en massa brittiska småbyggnader, täta grå moln, stressiga Londonbor, svarta taxis, röda bussar och trånga tunnelbaneinredningar, turister, broar och slott, en stor klocka, en arena med 60 000 svärande gormande och sjungande fotbollssupportrar, samt en hel del annat. He va skoj, mån’tro. Görs om en gång framöver, säkert. Ska du hänga med? Nää!!

> Firat jul, precis som alla andra. Denna gång på bortaplan med tjejens familj. Det var som vanligt ungefär. Skrikande ungar överallt, mat i massor, klappar under granen och något starkt i glasen. Sen bar det av till min forna hemstad för lite mer jul. Fick en bok (av hon Lessing, ni vet, som vann något pris häromsistens), luktagott, pengar till körkort, ett fantastiskt fint inramat fotografi man bara får se om man kommer och hälsar på, whiskeyglas, ett vinställ (med passande flaska), en liten svart telefon jag fruktar är hemskt dyr och lite annat smått och gott. Ont i ryggen fick jag också av att bära omkring på allt. Tja… så det var trevligt. Julen är ju främst för barnen… Jo, så att det… fast det skulle ju ha varit trevligt med en LCD-teve. Mmm, jodu.

> Firat nyår. Uppklädd skulle man vara. Och glad. Jävla skit… heh. Nädå. Det var (mer än) trevligt. Fantastiskt god mat, roligt/mysigt kvinnfolk (min tjejs väninnor), lite öl, vin och champagne. Fyrverkerier att se på. Helt okej.

> Varit på baluns hemma hos M & J. Trevligaste människorna jag känner. Så lätt att känna sig hemma, att prata om vad som helst, allt slags snack passar, om allt. Enkelt. Fritt från pretentioner. Man kan vara sur eller glad, det spelar ingen roll. Man är alltid välkommen. Så ska det vara. Förresten, jag spydde dagen efter. Don’t mix your drinks, som han i Elbow brukar sjunga.

> Glatt mig över JVM-lagets framgångar. Jag har länge försökt övertyga utlänningarna om Bulans storhet. De börjar lyssna nu, äntligen. Kalla, skidspårens svar på Karolina Klüft, är också en favorit. Jävulen vilken människa. En solstråle, verkligen. Redan folkkär, verkar det. Inte så konstigt. Charmigare tjej får man väl leta efter. Jösses.

Det får räcka så. Så förbannat spännande har det inte varit (det är det aldrig). Eller vänta, en sak till.

> Gosat med mammas lilla kattunge. Agnes heter hon. Fin, va? Tjejen och jag funderade på att sno henne. Kanske nästa gång.

Gosig.

Tema: Silver is the New Black. Blogga med WordPress.com.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.